Jag är socialt efterbliven. Har alltid varit det och kommer fortsätta vara det.
Den senaste tiden har jag haft det jobbigare än vanligt med skolan. Inte läxor och uppgifter utan med den sociala biten. Jag känner att ingen förstår mig och att jag själv inte förstår någon annan. Jag är från en annan planet. Det som känns extra jobbigt just nu är att jag inte är lika utvecklad i den sociala biten som alla andra, det är fan uppenbart. Jag kan bara umgås med en person i min klass, för hon sårar inte mig. Jag känner att alla andra gör det.
Det gör så jäkla ont och det tär på psyket att umgås med mina klasskamrater. Dem ger varandra blickar. Jag hatar när jag ser dem göra det men utan att förstå vad jag gjorde för fel. Det sårar mig när dem frågar mig hur jag mår, dem säger det på ett sätt som endast kan låta elakt samt att dem tycker synd om mig (kan inte riktigt förklara men det är som att dem tycker synd om mig som har ett så kasst liv eller nåt åt det hållet..). Sen också att jag tror mig vara så artig som man kan vara, men så är det inte eftersom man faktiskt är "bitchig" om man t.ex. säger "Nej, tyvärr" eller om man säger "men tack ändå.." Alltså, det jag menar är att det tydligen uppfattas som bitchighet om man har en bra uppfostran och bara försöker vara lite artig.
Jag känner mig som en lillgammal 10-åring när jag är med dem. Jag förstår inte deras skämt om något som är helt vanligt men som ändå kan misstolkas som något sexuellt. Jag har försökt att "fungera" och tänka som dem men det går inte bra. För jag är som sagt från en annan planet. Jag är helt säker på att dem snackar skit om mig hela tiden, det är väl vanligt bland ungdomar? Jag orkar fan inte.
Mamma har sagt till mig att min tid kommer. Det är inte nu, men den kommer. Jag tror fan det. Jag tror att den tiden är när jag är pensionär. När jag kan sitta hemma på helger och sticka halsdukar och ingen kommer såra mig och säga att jag är dålig. Jag vill också kunna prata om töntiga men trevliga saker (t.ex. att kunna säga att jag städat mitt rum och att ingen börjar skratta år mig, eller att jag satt hemma under helgen och drack te och klappa katten och sist men inte minst, säga att naturen är så fin och harmonisk) utan att någon säger att jag är tråkigast i världen.
Jag ville skriva av mig. Det känns lättare nu när jag har skrivit ner mina tankar och känslor. Jag är sämst på att hantera känslor men jag tror detta fungerar för mig. Jag mår bättre nu.
