addictedtocaffeine

Rubriken säger mycket om hur jag har mått. Ångest på livet är det jag just nu känner att jag har.

 

 

- Snart börjar skolan och jag måste börja med mina hemska rutiner. Gå upp tidigt på morgonen, åka till skolan, göra mitt bästa för att överleva skoldagen utan att börja gråta, åka hem, misslyckas med läxorna och sova. Utöver det försöker jag att inte tänka på mat, hur fet jag är samt när, hur, och vart jag ska äta.

 

- Att man behöver vara social när man tycker att det är så jäkla jobbigt är svårt. Jag får en klump i magen så fort någon pratar med mig..

 

- Farmor vill träffa mig. Jag förstår inte varför det tar emot så jävla mycket. Vill inte, känner mycket ångest inför det.

 

- Jag skulle vilja umgås med någon (den tredje gången nu i sommar isf.) men jag vågar inte. Jag vet att jag skulle ha lagom kul men jag vågar inte ringa någon..

 

- Är väldigt ljudkänslig (är det ens ett ord?) just nu.. Hoppar till direkt jag hör ett ljud, hunden skäller, någon börjar prata från ingenstans, det knakar eller låter. Jag är helt enkelt väldigt lättskrämd just nu.

 

- Jag vet inte varför jag t.o.m. känner en viss ångest när jag känner på mig att någon i min familj vill prata. Jag undviker dem på följande sätt:

 

1. Jag hör någon gå upp för trapporna - Jag springer för att hinna stänga dörren till mitt rum.

2. Någon vill umgås - Jag springer upp på mitt rum.

3. Någon sätter sig brevid mig för att se på tv - Jag försöker förflytta mig diskret till övervåningen/undervåningen för att kolla på tv där istället.

 

Det var några exempel..

 

- Jag svarar inte när telefonen ringer för det innebär att man måste prata. Ångestframkallande.

 

- Det är vinter snart.

 

Rörigt inlägg. Skrev det här för att få skriva av mig olika anledningar till varför jag varit så nedstämd/rädd dem senaste dagarna. Egentligen skulle jag bara berätta hur dum jag känner mig som vill träffa en kompis men inte vågar ringa, blev lite mer än så.