Allt är kört!
I måndags bröt jag ihop och nu vet både mamma och en läkare hur jag mår (...och resten av familjen samt många i skolan som gissat ut det på egen hand). Jag har självklart även fått ta blodprov (ska ta igen om några månader) som visar svår anemi. Jag vet inte enheten som man räknar med men man borde ha mellan 7-120, jag hade 2. Tydligen borde jag inte ens orka röra på mig men jag orkar i alla fall ta mig från en plats till en annan. Jag har fått tabletter som man vanligtvis ska ta 1-2 av, själv måste man ta 3 i samband med måltid så att man inte får ont i magen. Jag ska även få prata med någon, om varför jag mår dåligt. Som tur är så mår jag inte dåligt över mitt "beteende" eller min järnbrist utan jag mår dåligt över det sociala och över att jag inte finner nånting intressant då jag inte har någonting som jag tycker är roligt. Jag är en pessimist helt enkelt.
Eftersom det är som det är, brist på nästan alla näringsämnen så funderar jag över vad jag borde göra. Jag borde äta nyttigt, äta det jag behöver äta, samt äta regelbunet. Saken är den att jag inte bryr mig om, om maten är nyttig, det gör det inte enklare för jag vet att man går upp i vikt om man äter för mycket oavsett om det är onyttigt eller nyttigt. Man kan gå upp i vikt av båda. Får man i sig mer energi än det man gör sig av med, då går man upp i vikt. Svårare än så är det inte. Jag borde börja träna men det är också svårt, är så trött. Kanske orkar röra på mig mer om jag tar tabletterna? Vad skulle ni göra på den här situationen? Jag kommer självklart ta dem men jag menar med maten och med "hjälpen" dem kanske har att erbjuda. Jag har otroligt negativ syn på livet och jag tvekar på att ett samtal kan hjälpa mig med nånting ö.h.t. Egentligen.
