Ångestfylld dag
Maten gick jättebra under helgen eftersom mamma inte var hemma. Jag bestämde själv vad jag ville äta och ingen kunde säga något om det. Självklart trodde jag att det skulle fortsätta att gå bra men dagen har varit hur ångestfylld som helst.
Flickan som hatar mig och som gärna skulle sätta dit mig skrek på mig så att hela skolan kunde höra. Hon sa att jag måste äta och hon blev arg på mig, hon typ gav mig order!
Jag vet inte hur jag reagerade men jag gissar på att jag ignorerade henne med blicken - Jag blev så jävla obekväm så att jag skakade. Som tur var kände jag att en klasskompis faktiskt hjälpte mig, hon bytte ämne och alla andra försökte genant spela med. Jag vet inte om det var med mening men jag kan inte förklara hur mycket det hjälpte just vid det tillfället.
Jag vet inte om den där flickan vill hjälpa mig eller sätta dit mig, jag undrar verkligen. Hon blir så jävla lack när jag inte vill äta så hon säger till varenda människa "Hon har inte ätit.", "Säg att hon måste äta." osv.. Jag kan tänka mig henne gå och säga till läraren också, då skulle läraren ringa hem och mamma skulle få en mild chock. (Jag tror inte mamma skulle bli allt för förvånad!) Ifall hon gör det så förstör hon mitt liv, skämtar inte. Så jävla irriterad!
Som tur var finns det underbara människor också, dem man kan vända sig till när man vill slappna av lite. En sådan satt faktiskt brevid mig och jag passade på att fråga om hon ville gå ut och promenera runt lite - det ville hon. Vi snackade och jag kände mig lite lugnare och gladare.
Flickan som hatar mig och som gärna skulle sätta dit mig skrek på mig så att hela skolan kunde höra. Hon sa att jag måste äta och hon blev arg på mig, hon typ gav mig order!
Jag vet inte hur jag reagerade men jag gissar på att jag ignorerade henne med blicken - Jag blev så jävla obekväm så att jag skakade. Som tur var kände jag att en klasskompis faktiskt hjälpte mig, hon bytte ämne och alla andra försökte genant spela med. Jag vet inte om det var med mening men jag kan inte förklara hur mycket det hjälpte just vid det tillfället.
Jag vet inte om den där flickan vill hjälpa mig eller sätta dit mig, jag undrar verkligen. Hon blir så jävla lack när jag inte vill äta så hon säger till varenda människa "Hon har inte ätit.", "Säg att hon måste äta." osv.. Jag kan tänka mig henne gå och säga till läraren också, då skulle läraren ringa hem och mamma skulle få en mild chock. (Jag tror inte mamma skulle bli allt för förvånad!) Ifall hon gör det så förstör hon mitt liv, skämtar inte. Så jävla irriterad!
Som tur var finns det underbara människor också, dem man kan vända sig till när man vill slappna av lite. En sådan satt faktiskt brevid mig och jag passade på att fråga om hon ville gå ut och promenera runt lite - det ville hon. Vi snackade och jag kände mig lite lugnare och gladare.